Jag sträckläste denna bok på pendlingståget hem igår. Det är en hemskt vacker och sorglig bok, men med ett ganska hoppfullt slut. Det gör lite ont att läsa den och det är nog delvis för att det finns en viss igenkänningsfaktor hos huvudpersonen Lisen.

Lisen brottas med sin blyghet och sin svårighet att passa in i olika sammanhang. Några veckor före studenten har hon börjat bearbeta sina känslor med att skriva brev till en elev på skolan som nyligen hoppade från ett parkeringshus. Lisen befinner sig på gränsen mellan ett destruktiv beteende och att försöka reda ut sina känslor för sig själv genom skrivandet. Brevformen och studentdagen som mål gör att boken blir oerhört spännande!